Solsken, Knogar & Skenben

Bobby Southworth, deltagare i första säsongen av The Ultimate Fighter, har fightats i bla Pride och Strikeforce, har varit på campet den här veckan och tränat. Och han avslutade det hela med ett 2-dagars seminarium. Riktigt bra. Trots att han har ett svartbälte i bjj så ser han sig inte som en grapplingexpert och la därför fokus på brottning, nertagningar från clinchen samt att ta och behålla topposition, vilket är mer av hans sätt att fightas. Han har även under veckan hoppat in när vi tränat och varit med och sparrats och rullat lite. Det var en väldigt obekväm upplevelse, karl väger väll 115kg eller nått och är riktigt bra på backen men mycket trevlig och stannade flera gånger upp å gav tips och råd medan vi rullade. Riktigt roligt.

Har varit tung. Efter Koh Lanta fighten så tog jag en vilovecka för att dels bli frisk från förkylningen samt att försöka ge de småskador jag hade en chans att läka. Så jag har i princip inte tränat speciellt hårt under en längre period sen Balifighten. För efter den tog jag 5 dagars vila, sen tränade jag en vecka, tog Koh Lanta fighten och blev näradöden sjuk, dvs förkyld, haha! Med undantag för några ronder lätt sparring, mkt lätt kondition samt lite rull och bank på säcken så tränade jag knappt veckan innan, och veckan efter, viloveckan, spenderade jag i soffan ätandes thailändska ostbågar.

Men den här veckan har jag börjat köra igen iaf, 2 mma pass per dag, konditionen är skräp men det börjar lossna lite nu och det känns skönt att köra igen. Handleden spökar dock fortfarande, kan inte lägga vikt på den när jag stödjer mig med öppenhandflata på mattan, vilket är lite irriterande, samt att rörelseomfånget ”bakåt” är ungefär hälften av vad det borde vara. Jag minns inte att jag har gjort illa den, utan mer att det började göra ont och efter ett tag så var den så. Och trots nästan 2 veckor utan träning så har den inte blivit bättre. Ska försöka pallra mig iväg till sjukhuset någon dag och få den röntgad och klämd på få se om jag blir något klokare!

Har flyttat. Från ett av de små, väldigt spartanska, gymrummen på campet till ett litet hus ca 3 minuters scooterrace därifrån. Jag delar det med den assisterande mma coachen Wade. Ett steg upp standardmässigt, vi har varsitt sovrum med AC, ett gemensamt rum med soffa och teve, kaklat dusch och toalett samt ett litet kök med matlagningsmöjligheter. Riktigt skönt, framför allt med AC’n, men också att komma bort från campet och få lite lugn och ro. Dock har det inte internet, så för tillfället måste jag åka ner till campet och snålsurfa på deras trådlösa. Därav de få uppdateringarna senaste tiden.



OBS, notera det otroligt pimpiga soffbordet!

Ok, här har vi det...

Okej, måste säga att jag inte alls var upplagd för den här matchen. Har haft influensan och i princip inte tränat nått på hela veckan med undantag för lite hopprep och några ronder lätt sparring och säck. Konditionen och orken är och var skit och knappast det jag behöver för att släppa loss och explodera i ringen. Å i fredags var jag riktigt dålig och försökte faktiskt backa ur men det gick inte, för många snören var dragna i och för många tjänster gjorda för att jag skulle få göra det. Det hela vart ju inte bättre av att sen det som de sa skulle promotas som ”First MMA fight in Koh Lanta” och göras en stor grej av det hela inte blev knappt nått alls. Vi var nämnda på affischen med namn men promotern hade misslyckats med att få tag i våra bilder i tid så de hade bara plockat några random bilder på andra grabbar och satt dit, och ingenstans alls stod det något om mma. Sen var vi på en temporär utomhusarena. Dock var det bra uppslutning runt matcherna ca 400-500 pers, tyvärr knappt några västerlännignar alls, utan bara thai som inte hade en susning av vad vi pysslade med när vi låg ”där och kramades”. Sen boendet promotern ornat med kan jag mest likna med en skokartong full med mygg, haha, det slutade iaf med att vi uppgraderade och betalade själva för ordentliga rum med AC.

Jaja, slugnällt vi hade trevligt iaf, bodde fint vid stranden och överlag så var det bra. OCH, det blev en bra match!

Å så här gick det.

Fortfarande med baliförlustens bittra smak i munnen så hade jag bestämt mig för att den här gången gå ut hårt, vara först och inte backa. Gameplanen, simpel. Va först, slå minst tio slag i första attacken och sen ta ner han på backen, hålla det där och jobba med ground’n pound.

Haha, å det va inget tvivel på vad vi var där för att göra, från att första slaget slagits till det att jag tog ner han så böt vi ett 20-tal slag med varrandra under ett kanske 5 sekunders härligt tokvev! Jag går på en dubble leg, hamnar i hans guard, försöker göra skada inifrån guarden men lyckas inte direkt, går på en passering men fastnar och han ger sig på ett triangelförsök. Medans han är upptagen på att låsa in den så plockar jag upp honom, och har honom i min axelhöjd, sen slammar jag han allt vad jag har i backen och han blir ledlös för någon sekund och jag passerar till side. Försöker etablera kneemount men hann varken få bra bas eller underhooken innan han bumpar bort mig och reser sig upp, hinner iaf skicka iväg en känga i magen på honom innan han rest sig helt.

Tar ner honom igen och hamnar i halfguard, lyckas inte göra så mkt så vi blir uppdömda, och det blir samma visa som i böran igen, tokvev tills jag tar ner han, hamnar i hans guard igen. Jobbar med slag och armbågar, lyckas passera till side efter ett tag, mountar honom och börjar peppra med slag, förutom en liten tafatt bump gör han inget annat än att skydda ansiktet och efter en stund så klappar han verbalt efter 3.25s in i första ronden.

Överlag och med förutsättningarna i åtanke så är jag faktiskt jävligt nöjd, dock känner jag att jag inte hade någon explosivitet i verken slagen eller inskjutningarna, speciellt dem, samt att jag borde använd mer armbågar och jag glömde helt bort knänen ifrån side. Å jag var faktiskt ärligt talat glad att han gav upp där för det var med de sista krafterna som jag matade på med slagen. Å grejjen va, de va inte så hårda, och de flesta tog på hans armar, men han gav upp, ville inte va med mer. Å där kommer även det enda som jag är direkt missnöj med, å det här syns bättre vad jag snackar om på videon sen, men i slutet, när jag matar slag och han klappar verbalt, så gör han det så tyst att jag hör, men inte domaren. Så jag stannar upp för en sekund och tvekar, fortsätter slå, och han säger igen ”tap, tap, it’s enough” men knapp hörbart, så jag sneglar mot domaren, som inte har hört och ropar efter forstatt action, så jag skickar iväg några slag till men då säger han det igen, denna gång lite högre men fortfarande knappt hörbart genom allt oväsen och jag slutar.

Detta är väll ok, då jag känner han och han mig, han gav upp och jag hörde, MEN…jag borde inte tvekat, jag borde bara köttat på tills han verkligen visat att han tappar och domaren går in och bryter. För hade det varit någon annan så hade han kanske utnyttjad mitt tvekande till att escapat å tagit sig därifrån. Men, men, jag för skylla det på att jag egentligen är en snäll kille! ;)

En skön vinst, visserligen en lätt en, hade räknat med bra mycket mer motstånd, men jag behövde den här efter Baliförlusten. Nu ska jag ta en veckas vila tror jag, bli helt friskt från den här influensagrejen, de småskador jag har och bara slappa!

Videon borde komma om några dagar, skickar upp den så fort jag får den! Här har ni några bilder så länge, tyvärr så pillade bruden bakom kameran lite för mkt med inställningarna och lyckades förstås använda fel, synd för det finns några som hade varit riktigt grymma med skärpa!

Influensan, en stukad handled som jag inte kan ”böja bakåt”, en trasig näsa som är svullen och lite krogig sen sista matchen (varje redig jabb utlöser en fors av tårar), en häl som jag inte kan stödja på efter att jag blivit arg och ehm...sparkat på en bänk...

…å på måndag är det matchdags! Jag hade faktiskt hoppas på att det skulle ta en vecka till, men, men, det är bara dra ner mössan och gräva fram gamefejset! En rolig sak är iaf att matchen blir på Koh Lanta och promotorn betalar resa, hotell, mat och hela paketet.

Så, slutar jag gnaga om förlusten, och ser framåt. Har fått till match om bara några veckor. Fast det är åter igen TMT gäst vs. TMS gäst, och här i Phuket på Bangla Stadium, som Lawrence fighten. Denna gång ska jag möta en kille som heter Alan (inte samma som jag körde emot i SEA Grappling Games), en amerikan som varit här ganska mycket i flera omgångar. Lite längre än mig och lite lättare. Han är riktigt duktig stående, har gått 15-nånting thaimatcher här i thailand, men han ligger helt klart i lä när det kommer ner på backen. Plus att han är lat och tränar inte så mycket kondition!

Så nu har de separerat på oss så jag kör mma på mornarna och thai på eftermiddagarna, dock har han bara kört thai sen han kom så vi har verken tränat eller sparrats ihop än. Matchen kommer vara någon gång runt den 15:e inte helt klart än. Och det blir 2x5 minuter med UFC regler. Skoj, skoj, och den här gången ska jag bara släppa loss och ha roligt!

Ok, här är bedrövelsen och lite tankar omkring det hela:

Lika surt varje gång att se den. Jag lät nerverna påverka, frös, tvekade och höll mig inte alls till gameplanen. Sen förutom några direkta misstag så har jag även en del chanser jag inte tog, men sånt kommer väll med erfarenheten antar jag. Iaf, det första, förutom att tveka och låta han bestämma tempot, är nertagningen han får och hur han sätter upp den, så pinsamt, men ändå, jag kan inte låta bli att garva när jag ser det. Träffar han med en ganska bra kombination, han backar undan och vinkar med båda händerna som i ”kom då, kom då” Okej tänkte jag, och laddar på en till, varpå han snyggt och alldeles för enkelt glider under med en dubbleleg och tar ner mig. Gah!

Sen på backen, han passerar min guard, och nånstans här får han även in en smäll så det svartnar för ögonen, för när jag klarnar till har han mountat mig. Jag tar mig iof därifrån rätt fort och escapar även halfguarden. Dock gör jag det utan att ha underhooken, vilket är lite onödigt riskfyllt, men kommer därifrån iaf och går på en singelleg men vi hamnar både på fötterna igen.

Vi clinchar ett tag och här har jag värsta läget att knäa, men det händer inte, stampar han iaf två gånger på foten, borde även ha slängt iväg en armbåge elelr två, går sen på en halvslö legtrip, som jag säkert hade fått om jag sugit in han lite och lagt mer tygd framåt.

Sen står vi upp igen och här börjar början till slutet, efter et tag så bumrushar han mig med slag, å det visste jag att han för eller senare skulle göra, det har jag sett förut, så här var planen at dyka under dem och gå på en dubbleleg. Men det händer inte heller, istället backar jag och börjar veva tillbaka. Här borde jag även mixad slagen med knän, men inte då! Får iaf in ett par rediga träffar så att han håller på att ramla omkull men istället ramlar han in i mig med en stor vänster. Jag går i backen och han följer upp med två snabba slag och domaren bryter. Smällen som sänker mig är tillräckligt hård för att jag ska ramla omkull, men inte tillräckligt hårt för att jag ska somna, är fortfarande helt klar i skallen, föll bara omkull, reser mig upp utan problem efter. De andra två slagen tar i guarden, visserligen gör jag inget annat än att skyddar mig för att förbättra situationen, men det handlar bara om en 1-2 sekunder. Dock hade jag gärna sett att domaren gett mig några sekunder till och därmed chansen att ta mig därifrån.

Känslan att inte ha presterat efter min förmåga suger. För ärligt, jag är bättre än vad jag ser ut på videon. För fan, jag vet att jag skulle kunnat ta honom om jag bara gjort det jag skulle! Därmed inte sagt att jag skulle förlorat ändå, underskattade honom kanske en aning iaf, finns väll en anledning att han gått 9 proffsmatcher och fortfarande är obesegrad!? Iaf, den känslan suger, och den ska jag i fortsättningen ta med mig till alla träningspass, sparringpass och framtida matcher!

Gott nytt år i efterskott. Hoppas ni alla hade det bra. Själv var vi iväg några grabbar och käkade sen åkte vi till Patong för att kolla på fyrverkerierna på stranden. Jag gillar inte Patong, för att citera min vän Daniel, som också varit i Thailand nu i 4 månader och åker hem nu i dagarna och som jag pinsamt nog inte fått armen ur arselet och mött upp och umgåtts med som det var tänkt, men iaf, han sa ”Patong är Thailands rövhål”, haha, och jag kan inte mer än att hålla med. Men, vi åkte dit iaf, och det var heeelt galet! Det var säkert en 20.000 pers på stranden och på Bangla road, ”huvudgatan”.

Framåt tolvslaget och efter liknade det mer ett mindre krig än ett nyårsfirande. Tänkt er de största raketerna som säljs i Sverige, sådana ställde folk mitt på gatan bland allt människor och tände på utan att göra större besvär att varna folk. Sen hade även folk dille på att tända på smatterband och hålla i medans dem sprang längs gatan med det smattrande bandet efter sig. De hade väll varit ok om det nu va vanliga smatterband. Ni vet sådana där små som fanns nä man var liten, typ 20 små 5-öres som satt ihop och som du i princip kunde smälla av i handen utan att det hände nått. Men de smatterband som de sålde här var ca 2 meter långa och inga små fjuttiga 5-öres, tänk er Tigerskotten eller Magnumskott eller va de nu hette, de största smällarna som fanns å köpa i Sverige när det fortfarande var lagligt, sådana var det! Det, plus packat med folk, plus sandaler är ingen bra kombination! Men, men, de va lite smårolig iaf!

God fortsättning!